Saknad
1. 
2. 
3. 
4. 
5. 
6. 
7. 
8. 
9. 
10. 
11. 
12. 
13. 
14. 
15. 
16. 
17. 
18. 
1. Magnus, Jesper och Hampus under fikat.
2. Hampus, Liban och Oscar.
3. Jag, Sahra och Lena.
4. Erik, Viktor, Cillan och Jessica.
5. Klassen. <3
6. Jag hämtade mina betyg.
7. Lena hämtade sina betyg.
8. Magnus hämtade sina betyg.
9. Alex efter fikat.
10. Pojkarna i 9A. <3
11. Kram från Niklas.
12. Kram från Hampus.
13. Kram från Erik.
14. Kram från Viktor.
15. Kram från Liban.
16. 9A. <3
17. 9A. <3 (Lägg märke till Christinas pose. ;P)
18. En gråtande Jessica under (efter) skolavslutningen, vilket ledde till att även jag grät. ;__;
Det saknad dock bilder på bl a Cillan och när Oscar, Jesper, Robin och Magnus fick rosor av mig. Däremot var det tur att jag mindes att Magnus inte fick någon ros av mig, så jag gav den till honom efter fotograferingen. Annars skulle jag få skuldkänslor. =/
Ärligt talat, att jag skulle få en kram av alla i klassen var lite oväntat, eftersom trots att vi har gått i samma klass i 3-4 år har vi ändå knappt pratat med varandra, inte heller känt varandra så väl. Trots att jag gärna hade velat lära känna dem lite mer är jag den sorts person som inte brukar ta initiativet att börja prata med någon, bortsett från att jag verkligen måste eller att jag verkligen känner den personen väl. Så visst blev jag glad att jag fick en kram av exakt alla i klassen, speciellt pojkarna. Och det som förvånade mig mest var att jag tog initiativet, bl a att krama några. O_O Händer inte varje dag det. ^^; Ändå ångrar jag inte att jag gjorde det.
De tider efter skolavslutningen har gett mig en rastlös känsla. Jag saknar klassen ännu och saknaden blir större för var sekund som går. Det känns som om det bara är en helg nu och inte alls som om 9A är splittrad. Det som är knäppt är att det känns som om jag väntar på att helgen snart är förbi, så att jag kan träffa alla igen, trots att jag vet att 9A aldrig kommer att vara den förenade klassen den en gång var. Det känns inte alls bra att veta att jag inte kan göra något tillsammans med alla dessa underbara människor. Allting har gått så fort. Jag bara önskar att tiden skulle kunna återgå till den tid vi var tillsammans. Jag skulle kunna offra alla håltimmar, för att kunna tillbringa mer tid med dem. Jag skulle hellre vilja ha de dåliga tiderna med dem, än att ha ett bra avslut. Det är bara för att jag vet att om vi fick en andra chans skulle jag uppskatta allt som skedde, även de händelser som en gång ansågs vara odrägliga och dåliga. Det är så mycket som jag ångrar, så mycket som jag kunde ha gjort annorlunda och bättre. Att veta att dessa händelser redan är en historia gör mig bara ännu mer sorgsen.
Men jag kan ändå inte sluta sitta här och vänta på att få träffa alla igen, tillsammans och förenad som den klass vi en gång var. <3 Fastän jag innerst inne vet om att den dagen aldrig kommer att uppstå.. </3
With a smile we say thank you, good luck and farewell.
So much pain in my heart, that cannot disappear with my invisible tears.
Världens bästa mamma
Sy upptäckte idag (eller för någon dag sedan) en sida där man kunde skriva om varför sin mamma var den bästa mamman. Väldigt passande eftersom Mors dag är nu på söndag. ^^ Om mamman blev nominerad skulle man få priser. Sy, Tsukiya och jag bestämde oss för att skicka in ett bidrag, där vi skrev om hur v upplevde vår mamma var och varför hon enligt oss är den bästa mamman. Detta är mitt bidrag:
"Min mamma är bäst enligt mig, därför att hon är förståelig, omtänksam och finns alltid där för mig samt hennes andra barn. Min mamma lagar god mat och är som min bästa vän. Jag kan prata med henne om allting och kan busa med henne utan att hon blir sur. Mamma är nästan den enda som jag kan prata om allt med. Hon förstår hur jag känner samt kommer med ett tröstande ord och kramar. Ibland behöver jag inte säga ett ord för att mamma ska förstå hur jag känner, för att hon ska veta vad tänker på.
Hon kan göra allt grovjobb själv för att hennes barn inte ska behöva slita. Hon ger oss allt vi vill ha och behöver. Hon köper hellre en sak för mycket än en sak för lite. Hon vill inte gå miste om en enda sak som kan göra oss lyckliga och som vi kan ha användning av. Mamma har gjort och gör fortfarande allt för att barnen ska ha det bra och hon ställer alltid upp för oss hur jobbigt och svårt det än är.
Det som ändå är bäst med min mamma är att hon är unik. Det finns ingen på denna jord som hon, som förstår mig lika mycket, som ger ett tröstande ord som alltid är värd att bevaras i ett hörn i mitt hjärta. De tröstande orden som jag alltid minns när liknande händelser inträffar igen. Min kära mor var, är och kommer alltid att vara min bästa skyddsängel."
Hm.. Ganska typiskt mig. har skrivit så mycket, men det är inte ens i närheten av helheten. Jag har så mycket att skriva att inte ens tusen ord räcker till. Men inte kan man råför att min mamma är så underbar. <3 Om vi vinner eller inte är enligt mig inte viktigt. Huvudsaken är att man vet att det finns en underbar mamma på denna jord. En underbar mamma som finns just vid min sida.
Ma mi, ni si wo de hou ma ma. <3
笑顔でありがとう さようなら 元気でいてねと
1.
2. 3. 4. 5.
6. 7. 8. 9.
10. 11. 12. 13.
14. 15. 16. 17.
18. 1. Magnus, Jesper och Hampus under fikat.
2. Hampus, Liban och Oscar.
3. Jag, Sahra och Lena.
4. Erik, Viktor, Cillan och Jessica.
5. Klassen. <3
6. Jag hämtade mina betyg.
7. Lena hämtade sina betyg.
8. Magnus hämtade sina betyg.
9. Alex efter fikat.
10. Pojkarna i 9A. <3
11. Kram från Niklas.
12. Kram från Hampus.
13. Kram från Erik.
14. Kram från Viktor.
15. Kram från Liban.
16. 9A. <3
17. 9A. <3 (Lägg märke till Christinas pose. ;P)
18. En gråtande Jessica under (efter) skolavslutningen, vilket ledde till att även jag grät. ;__;
Det saknad dock bilder på bl a Cillan och när Oscar, Jesper, Robin och Magnus fick rosor av mig. Däremot var det tur att jag mindes att Magnus inte fick någon ros av mig, så jag gav den till honom efter fotograferingen. Annars skulle jag få skuldkänslor. =/
Ärligt talat, att jag skulle få en kram av alla i klassen var lite oväntat, eftersom trots att vi har gått i samma klass i 3-4 år har vi ändå knappt pratat med varandra, inte heller känt varandra så väl. Trots att jag gärna hade velat lära känna dem lite mer är jag den sorts person som inte brukar ta initiativet att börja prata med någon, bortsett från att jag verkligen måste eller att jag verkligen känner den personen väl. Så visst blev jag glad att jag fick en kram av exakt alla i klassen, speciellt pojkarna. Och det som förvånade mig mest var att jag tog initiativet, bl a att krama några. O_O Händer inte varje dag det. ^^; Ändå ångrar jag inte att jag gjorde det.
De tider efter skolavslutningen har gett mig en rastlös känsla. Jag saknar klassen ännu och saknaden blir större för var sekund som går. Det känns som om det bara är en helg nu och inte alls som om 9A är splittrad. Det som är knäppt är att det känns som om jag väntar på att helgen snart är förbi, så att jag kan träffa alla igen, trots att jag vet att 9A aldrig kommer att vara den förenade klassen den en gång var. Det känns inte alls bra att veta att jag inte kan göra något tillsammans med alla dessa underbara människor. Allting har gått så fort. Jag bara önskar att tiden skulle kunna återgå till den tid vi var tillsammans. Jag skulle kunna offra alla håltimmar, för att kunna tillbringa mer tid med dem. Jag skulle hellre vilja ha de dåliga tiderna med dem, än att ha ett bra avslut. Det är bara för att jag vet att om vi fick en andra chans skulle jag uppskatta allt som skedde, även de händelser som en gång ansågs vara odrägliga och dåliga. Det är så mycket som jag ångrar, så mycket som jag kunde ha gjort annorlunda och bättre. Att veta att dessa händelser redan är en historia gör mig bara ännu mer sorgsen.
Men jag kan ändå inte sluta sitta här och vänta på att få träffa alla igen, tillsammans och förenad som den klass vi en gång var. <3 Fastän jag innerst inne vet om att den dagen aldrig kommer att uppstå.. </3
With a smile we say thank you, good luck and farewell.
So much pain in my heart, that cannot disappear with my invisible tears.
"Min mamma är bäst enligt mig, därför att hon är förståelig, omtänksam och finns alltid där för mig samt hennes andra barn. Min mamma lagar god mat och är som min bästa vän. Jag kan prata med henne om allting och kan busa med henne utan att hon blir sur. Mamma är nästan den enda som jag kan prata om allt med. Hon förstår hur jag känner samt kommer med ett tröstande ord och kramar. Ibland behöver jag inte säga ett ord för att mamma ska förstå hur jag känner, för att hon ska veta vad tänker på.
Hon kan göra allt grovjobb själv för att hennes barn inte ska behöva slita. Hon ger oss allt vi vill ha och behöver. Hon köper hellre en sak för mycket än en sak för lite. Hon vill inte gå miste om en enda sak som kan göra oss lyckliga och som vi kan ha användning av. Mamma har gjort och gör fortfarande allt för att barnen ska ha det bra och hon ställer alltid upp för oss hur jobbigt och svårt det än är.
Det som ändå är bäst med min mamma är att hon är unik. Det finns ingen på denna jord som hon, som förstår mig lika mycket, som ger ett tröstande ord som alltid är värd att bevaras i ett hörn i mitt hjärta. De tröstande orden som jag alltid minns när liknande händelser inträffar igen. Min kära mor var, är och kommer alltid att vara min bästa skyddsängel."
Hm.. Ganska typiskt mig. har skrivit så mycket, men det är inte ens i närheten av helheten. Jag har så mycket att skriva att inte ens tusen ord räcker till. Men inte kan man råför att min mamma är så underbar. <3 Om vi vinner eller inte är enligt mig inte viktigt. Huvudsaken är att man vet att det finns en underbar mamma på denna jord. En underbar mamma som finns just vid min sida.
Ma mi, ni si wo de hou ma ma. <3
笑顔でありがとう さようなら 元気でいてねと
