Saknad
1. 
2. 
3. 
4. 
5. 
6. 
7. 
8. 
9. 
10. 
11. 
12. 
13. 
14. 
15. 
16. 
17. 
18. 
1. Magnus, Jesper och Hampus under fikat.
2. Hampus, Liban och Oscar.
3. Jag, Sahra och Lena.
4. Erik, Viktor, Cillan och Jessica.
5. Klassen. <3
6. Jag hämtade mina betyg.
7. Lena hämtade sina betyg.
8. Magnus hämtade sina betyg.
9. Alex efter fikat.
10. Pojkarna i 9A. <3
11. Kram från Niklas.
12. Kram från Hampus.
13. Kram från Erik.
14. Kram från Viktor.
15. Kram från Liban.
16. 9A. <3
17. 9A. <3 (Lägg märke till Christinas pose. ;P)
18. En gråtande Jessica under (efter) skolavslutningen, vilket ledde till att även jag grät. ;__;
Det saknad dock bilder på bl a Cillan och när Oscar, Jesper, Robin och Magnus fick rosor av mig. Däremot var det tur att jag mindes att Magnus inte fick någon ros av mig, så jag gav den till honom efter fotograferingen. Annars skulle jag få skuldkänslor. =/
Ärligt talat, att jag skulle få en kram av alla i klassen var lite oväntat, eftersom trots att vi har gått i samma klass i 3-4 år har vi ändå knappt pratat med varandra, inte heller känt varandra så väl. Trots att jag gärna hade velat lära känna dem lite mer är jag den sorts person som inte brukar ta initiativet att börja prata med någon, bortsett från att jag verkligen måste eller att jag verkligen känner den personen väl. Så visst blev jag glad att jag fick en kram av exakt alla i klassen, speciellt pojkarna. Och det som förvånade mig mest var att jag tog initiativet, bl a att krama några. O_O Händer inte varje dag det. ^^; Ändå ångrar jag inte att jag gjorde det.
De tider efter skolavslutningen har gett mig en rastlös känsla. Jag saknar klassen ännu och saknaden blir större för var sekund som går. Det känns som om det bara är en helg nu och inte alls som om 9A är splittrad. Det som är knäppt är att det känns som om jag väntar på att helgen snart är förbi, så att jag kan träffa alla igen, trots att jag vet att 9A aldrig kommer att vara den förenade klassen den en gång var. Det känns inte alls bra att veta att jag inte kan göra något tillsammans med alla dessa underbara människor. Allting har gått så fort. Jag bara önskar att tiden skulle kunna återgå till den tid vi var tillsammans. Jag skulle kunna offra alla håltimmar, för att kunna tillbringa mer tid med dem. Jag skulle hellre vilja ha de dåliga tiderna med dem, än att ha ett bra avslut. Det är bara för att jag vet att om vi fick en andra chans skulle jag uppskatta allt som skedde, även de händelser som en gång ansågs vara odrägliga och dåliga. Det är så mycket som jag ångrar, så mycket som jag kunde ha gjort annorlunda och bättre. Att veta att dessa händelser redan är en historia gör mig bara ännu mer sorgsen.
Men jag kan ändå inte sluta sitta här och vänta på att få träffa alla igen, tillsammans och förenad som den klass vi en gång var. <3 Fastän jag innerst inne vet om att den dagen aldrig kommer att uppstå.. </3
With a smile we say thank you, good luck and farewell.
So much pain in my heart, that cannot disappear with my invisible tears.
Kommentarer
1.
2. 3. 4. 5.
6. 7. 8. 9.
10. 11. 12. 13.
14. 15. 16. 17.
18. 1. Magnus, Jesper och Hampus under fikat.
2. Hampus, Liban och Oscar.
3. Jag, Sahra och Lena.
4. Erik, Viktor, Cillan och Jessica.
5. Klassen. <3
6. Jag hämtade mina betyg.
7. Lena hämtade sina betyg.
8. Magnus hämtade sina betyg.
9. Alex efter fikat.
10. Pojkarna i 9A. <3
11. Kram från Niklas.
12. Kram från Hampus.
13. Kram från Erik.
14. Kram från Viktor.
15. Kram från Liban.
16. 9A. <3
17. 9A. <3 (Lägg märke till Christinas pose. ;P)
18. En gråtande Jessica under (efter) skolavslutningen, vilket ledde till att även jag grät. ;__;
Det saknad dock bilder på bl a Cillan och när Oscar, Jesper, Robin och Magnus fick rosor av mig. Däremot var det tur att jag mindes att Magnus inte fick någon ros av mig, så jag gav den till honom efter fotograferingen. Annars skulle jag få skuldkänslor. =/
Ärligt talat, att jag skulle få en kram av alla i klassen var lite oväntat, eftersom trots att vi har gått i samma klass i 3-4 år har vi ändå knappt pratat med varandra, inte heller känt varandra så väl. Trots att jag gärna hade velat lära känna dem lite mer är jag den sorts person som inte brukar ta initiativet att börja prata med någon, bortsett från att jag verkligen måste eller att jag verkligen känner den personen väl. Så visst blev jag glad att jag fick en kram av exakt alla i klassen, speciellt pojkarna. Och det som förvånade mig mest var att jag tog initiativet, bl a att krama några. O_O Händer inte varje dag det. ^^; Ändå ångrar jag inte att jag gjorde det.
De tider efter skolavslutningen har gett mig en rastlös känsla. Jag saknar klassen ännu och saknaden blir större för var sekund som går. Det känns som om det bara är en helg nu och inte alls som om 9A är splittrad. Det som är knäppt är att det känns som om jag väntar på att helgen snart är förbi, så att jag kan träffa alla igen, trots att jag vet att 9A aldrig kommer att vara den förenade klassen den en gång var. Det känns inte alls bra att veta att jag inte kan göra något tillsammans med alla dessa underbara människor. Allting har gått så fort. Jag bara önskar att tiden skulle kunna återgå till den tid vi var tillsammans. Jag skulle kunna offra alla håltimmar, för att kunna tillbringa mer tid med dem. Jag skulle hellre vilja ha de dåliga tiderna med dem, än att ha ett bra avslut. Det är bara för att jag vet att om vi fick en andra chans skulle jag uppskatta allt som skedde, även de händelser som en gång ansågs vara odrägliga och dåliga. Det är så mycket som jag ångrar, så mycket som jag kunde ha gjort annorlunda och bättre. Att veta att dessa händelser redan är en historia gör mig bara ännu mer sorgsen.
Men jag kan ändå inte sluta sitta här och vänta på att få träffa alla igen, tillsammans och förenad som den klass vi en gång var. <3 Fastän jag innerst inne vet om att den dagen aldrig kommer att uppstå.. </3
With a smile we say thank you, good luck and farewell.
So much pain in my heart, that cannot disappear with my invisible tears.
Trackback
